Sammanlagt har bara drygt 100 språk i världen officiell eller nationell status i något land. Med tanke på att det finns över 7 000 språk i världen är det alltså endast en bråkdel av språken som har sådan status.

​

Ta till exempel Papua Nya Guinea, som är landet med det största antalet ”inhemska” språk i världen: 839. Trots den enorma språkliga diversiteten bland befolkningen har endast 4 språk en tryggad ställning i lagen (och ett av dem är engelska – ett icke-inhemskt språk). Endast ca 3 % av landets befolkning har något av dessa 4 språk som sitt modersmål.

​

Indien är ett annat exempel på ett land med en enorm språklig diversitet, med över 400 olika ”inhemska” språk. Det största av dem – hindi – talas som modersmål av ca 25 % av landets befolkning. Hindi kan användas i alla officiella sammanhang – och detsamma gäller engelska trots att färre än 0,02 % av invånarna har det som modersmål. Därtill har även 20 andra språk officiell status i någon av Indiens delstater.

​

Vilka följder har det när ett samhälle är så oerhört språkligt heterogent? Hur ska det organiseras?

​

I den europeiska traditionen av statsbildning sågs ett enspråkigt samhälle oftast som det stora idealet. Jämför till exempel den historiska utvecklingen av språkpolitiken i USA och Finland.