Talets ljud
Bakom varje ord vi uttalar ligger en fascinerande värld av ljudskapande. Följ med in i denna värld!
Tal bildas av luft som man andas ut och som man formar med
stämbanden
tungan
läpparna
1. Luften
Luften vi andas in spelar en avgörande roll när vi skapar ljud. Tänk på luften som vinden som driver en väderkvarn. Utan den rätta mängden vind skulle väderkvarnen stå stilla, och på samma sätt skulle våra röster förbli tysta utan den rätta mängden luft.
När vi förbereder oss för att tala eller sjunga fyller vi våra lungor med luft. När denna luft sedan pressas uppåt genom vår luftstrupe ger den oss den nödvändiga energin för att ljud ska kunna bildas. Att luft=energi blir tydligt när vi vill variera styrkan på vår röst: för en starkare röst behöver vi kraftigare utandning.
Men vänta! Största delen av tiden när vi andas så kommer det ju inget ljud. Så luften kan inte ensam stå för ljudskapandet.
Det stämmer. Utöver ren energi förutsätter ljudskapande en ljudkälla.
2. Strupen
Strupen är som orkesterns stråksektion – subtil, kraftfull och avgörande för hela framförandet. Inom denna snäva kanal, som sitter strategiskt mellan våra lungor och vår mun, finns en uppsättning mycket speciella strängar: våra stämband.
Stämbanden ser ut som två muskulösa band belägna i struphuvudet. När de ses från ovan liknar de bokstaven V med den öppna delen riktad bakåt. I vilotillstånd, alltså när vi andas, är stämbanden öppna och luften passerar genom dem obehindrat. Men vill vi tala eller sjunga så trycker vi ihop de här banden och stänger öppningen mellan dem.
Vad händer då?
Jo, de elastiska banden börjar vibrera under trycket från luftströmmen, lite som en gitarrsträng börjar vibrera när man rör vid den. Dessa vibrationer skapar ljudvågor, och det är dessa vågor som vår hjärna uppfattar som ljud.
Ljudvågor är osynliga eftersom de utgörs av luftpartiklar, men annars har de mycket gemensamt med t.ex. vågor i vatten. Föreställ dig en sten som kastas i en stilla damm. När stenen träffar vattenytan, skapar den ringar av vågor som sprider sig genom luften. Dessa vågor bär med sig information om ljudets ton, volym och karaktär.
Det spännande med stämbanden är att de inte bara skapar ljud, de formar det också. Stämbandens form och storlek varierar mellan individer, till exempel är stämbanden hos män vanligtvis längre och tjockare än hos kvinnor, och det här resulterar i en djupare röst. Men vi kan också själva justera längden på stämbanden genom att variera spänningen i de små musklerna i strupen – det gör vi som tydligast när vi sjunger.
3. Munnen
Om stämbanden är vår rösts stråksektion, då är munnen vårt konserthus. Det är där ljudet från stämbanden formar sig och förvandlas till de klara, igenkännbara språkljuden, såsom [a], [b] och [n]. I munnen stöter ljudvågorna på olika hinder: tungan, gommen, tänderna och läpparna. Genom att ändra positionen och formen hos dessa strukturer kan vi manipulera ljudets karaktär.
Tänk till exempel på hur du uttalar ett [p]-ljud jämfört med ett [n]-ljud. För att uttala ett [p]-ljud måste du trycka läpparna samman och sedan öppna dem plötsligt, som en liten explosion. För att uttala ett [n]-ljud måste läpparna däremot vara öppna, men luftströmmen i munhålan spärras av med tungan mot tandvallen medan luften passerar genom näsan.
Munnen fungerar också som en resonanslåda (som hos stränginstrument). Beroende på dess form kan den förstärka vissa frekvenser av ljud och dämpa andra. Detta spelar en avgörande roll i synnerhet när vi uttalar olika vokaler.
läpparna
gommen
tungan
tänderna
Talljuden kan delas in i vokaler och konsonanter.
Vokaler
kännetecknas av att luftströmmen passerar relativt fritt genom munnen. Men titta på videon nedan och märk hur tungans position och form är olika vid olika vokalljud!
En sak till som påverkar ljudet hos vokaler är huruvida vi rundar läpparna eller inte. Jämför t.ex. följande två vokalljud.
[a]
I ljudet [a] är tungan långt ner och läpparna är orundade.
[y]
I ljudet [y] är öppningen istället mindre och läpparna rundas.
Försök uttala ett [y]-ljud utan att runda läpparna.
iiiiii
Det blir ett [i]-ljud istället!
Konsonanter
kännetecknas av att luftströmmen spärras av eller förträngs någonstans i munnen. Var och hur detta sker – det är avgörande för vilket ljud som kommer ut.
En del av konsonanterna uttalas utan stämbandston, d.v.s. utan att stämläpparna vibrerar. Lägg din hand mjukt mot din hals och uttala först ett långt sss-ljud. Du märker inget speciellt. Uttala sedan ett långt bzzz-ljud. Nu borde du känna små vibrationer med din hand. Läpparnas och tungans position och form är identiska när vi uttalar de två ljuden, men skillnaden mellan dem uppstår vid stämbanden.
[k]
[m]
Tungan skapar en begränsning mot mjuka gommen och släpper sedan luften på en gång.
Stämbanden vibrerar.
Stämbanden vibrerar inte.
Läpparna är stängda och luften strömmar i stället genom näsan.
