Människor
vs
djur
Det sägs att språket skiljer människan från djur. Men vad är det som är så unikt med vår kommunikation egentligen?
Grovt taget kan vi urskilja fyra olika kommunikationskanaler bland djur:
-
kemisk (som när hundar markerar sitt revir)
-
taktil (som när apor putsar varandra)
-
visuell (som när påfåglar visar sina fjädrar)
-
akustisk (som när fåglar kvittrar)
Mänskliga språk utnyttjar de två sistnämnda kanalerna: akustisk kommunikation i talade språk och visuell kommunikation i teckenspråk.
Låt oss lyfta fram några av de utmärkande dragen hos vår kommunikation genom att först tala om en djurart som ur ett evolutionärt perspektiv är mycket avlägsen: myror. Titta på den här korta videon om hur myror kommunicerar kemiskt med varandra genom att de utsöndrar feromoner.
Myrors doftkommunikation är onekligen effektiv, men den kan inte likställas med mänskliga språk. För det första är den inte avsiktlig. En myra kan inte styra vad dess doftkörtlar gör, utan utsöndringen av feromoner är en automatisk respons på något i myrans omgivning. En myra ”pratar” alltså endast om det som den direkt upplever i stunden. Vi människor kan däremot välja när vi ska säga något (eller om det är bättre att tiga) och vad vi vill säga. Vårt språk är alltså distanserat – vi kan tala om vad som helst och när som helst: vi kan tala om det som sker här och nu, men också lika bra om Kleopatras näsa eller om rena fantasivärldar.
avsiktligt
distanserat
En annan egenskap som skiljer åt myror och människor har att göra med hur deras kommunikationssätt överförs från en generation till nästa. Myror från olika kolonier utsöndrar olika feromoner, och vilket kemiskt spår de har bestäms helt och hållet av deras gener. Ta en myra från en koloni och flytta den till en annan – den kommer fortfarande att släppa ut samma doft som sina ”släktingar”. Men människor? Hos oss fungerar det helt annorlunda. Ett spädbarn som adopterats från ett annat land börjar inte automatiskt tala det språk som dess biologiska föräldrar talar utan det språk som det hör i sin omgivning. Människospråk överförs alltså inte genetiskt utan kulturellt!
kulturellt överfört
Låt oss nu ta ett annat exempel för att vidare belysa vad som gör människospråk ”mänskliga” – en djurart som är närmare besläktad med oss.
Markattor, såsom många andra apor, är väldigt sociala djur som lever i stora grupper. De håller koll på sina sociala förhållanden bl.a. genom att putsa varandra, men de kommunicerar också med olika läten och rop. När en markatta märker att en leopard försöker smyga närmare, varnar den de andra gruppmedlemmarna genom ett varningsrop och alla söker då skydd uppe i träden. När den däremot ser att örn kretsar ovanför, ger den ifrån sig ett annorlunda varningsrop och alla söker skydd under träden. Kolla in videon nedan för att se hur detta går till.
Markattornas varningsrop är fascinerande av främst två skäl. Det ena är att ropen är inlärda – en markattabebis måste lära sig att använda rätt rop vid rätt tillfällen, och i början gör den ofta fel (precis som också människobarn ofta gör och först t.ex. kallar alla kvinnor ”mamma”)! I detta avseende liknar markattors rop alltså vårt språk; de är kulturellt överförda. Det andra skälet till att fascineras av markattors rop är att det inte finns någon naturlig koppling mellan ropen och det de betyder. Det finns ingen särskild orsak till att ropet för ”Akta, orm!” är ett högre tjutande läte, medan ropet för ”Akta, örn!” är ett djupare grymtande – och inte tvärtom. Med andra ord finns det ett helt godtyckligt förhållande mellan hur ropen låter och vad de betyder. Och det är exakt så som också människospråk fungerar! Vi vet t.ex. att ”hund” betyder ett vovande husdjur – det är så att säga en tyst överenskommelse mellan oss som talar svenska. Men lika bra kunde betydelsen uttryckas med någon annan ljudkedja, t.ex. ”dog” eller ”hambudibadibu”. När förhållandet mellan en signals form och dess betydelse är godtyckligt kallar vi signalen för en symbol.
= fred
De allra flesta av våra ord är symboliska tecken. T.ex. ordet fred, precis som fredssymbolen, liknar på inget sätt betydelsen ’fred’ utan vi har bara lärt oss att ljudkedjan fred syftar på ett fridfullt tillstånd. Lika bra kunde betydelsen uttryckas med någon annan ljudkedja, t.ex. peace eller hambudibadibu.
symboliskt
Markattor använder alltså symboliska signaler, men deras ordförråd är begränsat till några få symboler. Människospråk består däremot av tusentals ord. Detta ställer stora krav inte bara på vårt minne (som ska komma ihåg tusentals symboler och deras betydelser) utan också på vår förmåga att skapa tecken som enkelt kan kännas igen och skiljas åt. Här utnyttjar människospråk ett fantastiskt knep: ord bildas genom att kombinera ett begränsat antal olika ljud som inte i sig betyder något, men om man byter ut ett ljud mot ett annat kan betydelsen av ett ord bli en helt annan.
/b/
/p/
Ljuden /b/ och /p/ betyder inget på egen hand, men genom att byta ut dem mot varandra kan man ändra på betydelsen hos en ljudkedja.
bil → pil
Till skillnad från markattors varningsrop består vårt språk alltså av små men tydligt avgränsade betydelseskiljande enheter som kombineras för att skapa ett i det närmaste obegränsat antal betydelsebärande symboler. Man kunde alltså säga att människors yttranden har en dubbel struktur: en på ljudnivån och en på betydelsenivån.
Såvitt vi vet har inget annat djur ett kommunikationssystem med en liknande dubbel struktur. Det är denna egenskap som gör vårt språk så oerhört kostnadseffektivt: med några få ord, och på endast några få sekunder, kan vi förmedla extremt detaljrika budskap. Inte ens schimpanserna, våra närmaste släktingar, har något som närmar sig detta. Schimpanser kommunicerar med både läten och gester, men deras signaler saknar en inre struktur. Dessutom går deras kommunikation främst ut på att fånga varandras uppmärksamhet och att uttrycka vissa känslor och behov snarare än om att använda symboler för att diskutera den omvärld de lever i.
I tillägg till symboler och dubbel struktur kännetecknas människospråk av att orden kombineras enligt specifika mönster – det vi kallar grammatik. Varken myror, markattor, schimpanser eller några andra djur brukar lägga flera signaler efter varandra för att skapa komplicerade meningar. Människospråk bjuder däremot riktigt in till kreativitet: vi alla yttrar dagligen meningar som ingen någonsin yttrat tidigare. Det stämmer faktiskt! Vi är alla nydanare. Och så länge meningarna följer de språkspecifika grammatiska mönstren blir det inga som helst problem med att tolka vad dessa nyskapande yttranden betyder. Hur häftigt är inte det?
dubbel struktur
grammatik
oändligt kreativt
Vi har på denna sida sammanfattat de viktigaste särdragen hos människospråk jämfört med djurens kommunikationssystem. Vill du snabbt repetera dem har vi förpackat dem i korta nyckelord till höger om texten. Du kan använda dem som en vägledning när du fortsätter utforska språkets magi på egen hand.
