Språk och evolution
Jämför språklig förändring med biologisk evolution.
Klövdjuret Indohyus fick för 50 miljoner år sedan för sig att det skulle prova att röra sig i vattnet.
Småningom, generation för generation, anpassade det sig till sin nya omgivning och fick fenor och blåshål som passade den nya livsstilen.
Idag känner vi det som valar.
På samma sätt förändras ett språk: det anpassar sig till sina syften och sin omgivning.
Så här har till exempel uttrycket ”vill ni” utvecklats sedan 1500-talet.
wilien j
wiljen I
viljen I
vilja ni
vill ni
>
>
>
>
På 1500-talet böjdes svenskans verb ännu efter vem som utför handlingen i fråga. Varje verb hade en unik böjning för varje person: jag, du, han/hon o.s.v. Ändelsen -en markerade 2 person pluralis (alltså att det är ni som gör något) på samma sätt som t.ex. finskans menette, olette.
Eftersom verbet ofta följdes av pronomenet (j/i) tolkade många ändelsens n som en del av pronomenet, inte av verbet, och man började säga ni istället för i. (Tänk på psalmen Tryggare kan ingen vara – hur många av oss har trott att den handlar om ”trygga räkan”? Det är ett exempel på samma fenomen.) I och med att alla andra pronomen började med ett konsonantljud passade ni in i det bekanta mönstret (analogi!).
Samtidigt förenklades verbböjningen – det framgår av pronomenet vem som utför verbets handling, så verbböjningen var egentligen överflödig. Därför kunde den förenklas (erosion!) så att vi numera använder samma form av verbet oberoende av om det är jag, du eller ni som gör något.
På detta sätt har ord och böjningsmönster som finns i svenskan idag anpassats till det övergripande språksystemet.
Ordet val har förstås haft sin egen evolution! Så här har det utvecklats de senaste 4500 åren.
>
>
(s)kʷálos
hwalaz
hvalr
hwahl
val
>
urindoeuropeiska
urgermanska
fornnordiska
nysvenska
nusvenska
>
Språk är som levande organismer: i ständig förändring och utveckling. Denna dynamiska process består av otaliga små förändringar som ackumuleras över tid. Varje ord och varje språkligt mönster genomgår sin egen unika evolution. Och precis som i naturen, där små genetiska mutationer över tid skapar nya arter, leder de här små förändringarna i tal och skrift småningom till nya språk.
Att språkförändring inte är någon förutbestämd process blir självklart då man tänker på hur olika t.ex. svenska och isländska är trots att båda härstammar från samma urspråk, fornnordiska (som talades i Norden för ca 1000 år sedan). Två folkgrupper som talar samma språk men som blir isolerade från varandra börjar skilja sig språkligt mer och mer tills de inte längre kan förstå varandra.
